Tim Rice
Från vapen och bågar till kotorsmaterial

© Travelers' Net
Text och foto av Joe Josef
Svensk Översättning av Michael Björklund

"Vägens riddare"

Ja, "Rice" är hans riktga namn. Och nej, de väcker inget uppseende i Thailand.
TRV.NET: -Varför inte?
TR: -Jag vet faktiskt inte. Jag har funderat på det själv. I Taiwan, där jag bodde några år, tyckte de att mitt namn var hysteriskt roligt. Men här...
Medan solen går ner lyser "Stationery & Stuff" skylten. Paolo och Joey, de båda sköldpaddorna ligger och slöar i det blå badkaret. Jag minns när de var stora som tändsticksaskar. Nu är de stora som skokartonger. Fantastiskt hur tiden rusar iväg.

TR: -Ja. Det känns som det var igår man sprang runt med långt hår och skägg. Motorcyklar, vinterdykning, flyga Cessna... TRV.NET: -Stopp på belägg! En sak i taget. Har du varit en hippie? Och en knutte? TR: -Japp. Jag är född och uppvuxen i Detroit, Michigan, USA. 1973 var jag en tjugo år gammal hippie som gled runt på en Triumph 650. Jag var medlem i ett motorcykelgäng som hette "Vägens Riddare". Alla de andra gängen hette typ "Hell's Angels", "Satanic Monsters" och dylikt. Vi hade en lite annorlunda stil. Det skall erkännas att vi slogs och sköt och allt det där. Men vi hade samveten också. Vi organiserade välgörenhet och donerade pengar till utbildningsprogram och dylikt.

Vapen och Skorpioner

Det är lite svårt att tänka sig att denna milda, flintskalliga man en gång var en desperado med Robin Hood ambitioner i Detroits ghetton. Dessa båda personligheter verkat vitt skilda. Men då han poserar framför min kamera lägger jag märke till hållningen och en annan Tim Rice lyser igenom. En ung man med lust att dominera sin omgivning.
TR: -De som var värst var poliserna. "Vägens Riddare" hade ett ganska gott rykte så vi hade en del poliser i vårat gäng. När de blev fulla var det bäst att ta skydd för de gillade verkligen att skjuta.
TRV.NET: -Var du själv beväpnad?
TR: -Ja. I Amerika, speciellt i områden som Detroits West Side, var det ganska vanligt att folk hade ett vapen. Jag var ansvarig för en motorcykel affär. Ibland var jag tvungen att gå till banken med pengar och ibland kom det in folk som inte bara klagade utan de var beväpnade också.
TRV.NET: -Och vad hände då? Kunden har ett vapen, du drar ditt vapen och sen står ni där som några Clint Eastwood killar och siktar på varandra?
TR: -Ja. Men jag hade ett trumfkort. Ormar och skorpioner. Jag använde dessa djur som "vakthundar" i affären. Vi hade glasmontrar med varor för att locka in kunder. Men det var nog få som ville stjäla något när de såg en skorpion på ett gashandtag eller ett tanklock.

Till yttersta gränsen

Vintrarna i Detroit är inte lika tropiska som de på Phuket, Thailand. För att hålla på med sina hobbies fick han frysa en hel del.
TR: -För mig var det fram för allt motorcyklar och dykning. På vintrarna var ju sjöarna runt Detroit istäckta. Medan andra människor åkte skridskor skruvade vi i metallskruvar i däcken på våra motorcyklar och körde runt på isen. Det var mycket skojigt. En del av tjusningen var givetvis faran. Jag låg alltid på yttersta gränsen och ibland körde vi runt på väldigt tunna isar. Men det är inte där dykningen kommer in i bilden...

TR: -Nej, men för att kunna dyka överhuvudtaget var det bara att hugga upp isen. På sommaren var vattnet ganska grumligt men på vintern var vattnet klart och sikten god. TRV.NET: -Men fanns det något att titta på? TR: -Nej. Men det var inte därför vi gjorde det heller. Det var känslan av fara som lockade. Det var extremt kallt där nere, även i torrdräkt. Det enda sättet att komma upp var samma väg som man kom. För att inte komma bort så knöt vi rep runt midjan så att de som stog runt vaken kunde "veva in" oss. Detroit var dock inte stort nog för Tim. Han längtade efter varmare platser. Så när han var 20 år gammal bestämde han sig för att följa med ett gäng motorcykel entusiaster som var på väg till Afrika.

Skärpning!

TR: -Vi korsade kontinenten från norr till söder. En grupp på tolv personer, alla på 250 cc Honda motocross cyklar. Ledaren för detta lilla äventyr - jag tror han hette William - hade köpt hojarna i lådor. Vi tog med bågarna till Spanien och satte ihop dem där.
Vi fick fylla i en hel del formulär. Vid den tidpunkten var det alltid en massa krig och elände på gång i Afrika. Vi fick sitta och vänta och vi fick muta oss fram bland byråkraterna. Jag kommer ihåg en gång när vi fick sitta och vänta en hel vecka innan vi hittade rätt byråkrat att ge pengar till. Och då det var krig och elände hela tiden så visste man aldrig säkert vilken regering som var den som gällde. Den regering som utfärdade våra visum sex månader tidigare kunde mycket väl vara borta när vi kom.
Men vi tog oss igenom på sex veckor. När jag kom tillbaka till Amerika köpte jag affären där jag arbetat.
Tim fortsatte dricka och slåss men han arbetade också som rådgivare för Detroits ungdomar.
TR: -Jag försökte tala om för dem att de inte behövde klippa sig och sluta ha kul. Det smarta är att stanna i skolan, bli smart och utbildad. När man har ett jobb och pengar i fickan kan man ha kul samtidigt som man blir accepterad av samhället.

Thailand var givet

1985 markerade början på en ny era för Tim. Han lämnade USA.
TR: -Jag blev erbjuden att driva en motorcykelaffär i Taiwan. Jag gjorde det i två år men det kändes som en enda stor återvändsgränd. Kineserna hade kontroll över allting där. Jag kunde inte göra något nytt och jag kom ingenstans. Även dykningen - som vid den tidpunkten spelade en stor roll i mitt liv - innebar problem. Taiwan var en militärdiktatur vid den tidpunkten. Dykning var endast för kineser med militärens tillåtelse. Så jag blev utsmugglad ungefär en gång i månaden för att dyka...
Tim bestämde sig för att dra vidare. En gammal vän tog över hans jobb.
TR: -Min kompis sa "borde vi inte ta en semester först?" Han var också dykare. Vi bestämde oss för en vecka i Pattaya. Min kompis stack efter en vecka men jag stannade sex veckor tills min flygbiljett slutade gälla.
I USA var det kallt och trist. Jag insåg att jag måste tillbaka till Thailand. Jag flög till Pattaya, där ägaren av ett dykföretag hade lovat mig ett jobb. .
Jag arbetade ett tag som dykinstruktör och blev till slut en IDC staff instructor, Master Diver och Trainer.
Det var i ett av Pattayas dykföretag som Tim träffade sin fru, Wendy.
WR (Wendy Rice): -Ja, det var tio år sedan. Jag arbetade på ett dykföretag i Bangkok, där jag är född och uppvuxen. Dykföretaget skickade mig till ett av kontoren i Pattaya för en tid.
Tim och Wendy blev ett par. Då de båda var i dykbranschen föll det sig naturligt att öppna eget.
TR: -Vi ville till Phuket för att Phuket är renare, trevligare och bättre än Pattaya. Men det var stenhård konkurrens. Jag hade inte råd att slå på stort och jag ville inte bygga upp ett nytt företag från grunden. Så jag bestämde mig för något helt annorlunda.

Kaos bland karbonpapper

TR: -Jag var ett dykföretags kontor en gång och de hade slut på karbonpapper. Så ägaren frågade "Kan vi inte bara köpa nytt?" Och de anställda svarade "Nej, det finns inget ställe i Patong Beach där du kan köpa karbonpapper. Du måste åka till Phuket town. Men sista bussen gick klockan fem, så du måste ta en taxi eller vänta till imorgon..."
Det var då jag bestämde mig för att sälja karbonpapper i Patong Beach!
Efter sju år är Tims och Wendys affär fortfarande den enda i sitt slag i Patong. Tim är en av de få, kanske den enda, farang som driver ett liknande företag.
TR: -Jag har försäljare som kommer hit och de säger alltid att jag är den enda farang de ser. Det är mestadels kineser som säljer kontorsmaterial.
TRV.NET: -Varför valde du Thailand? Vad gör Thailand så speciellt?
Tim lutar sig tillbaka och kniper ihop ögonen.
-Vädret, säger han. Och kaoset!
TRV.NET: Kaoset?
TR: -Ja, på ett bra sätt. När jag var på semester i Los Angeles såg jag skyltar på stranden där det stod "Skräpa inte ner". Jag såg skyltar i parkerna där det stod "Gå inte på gräset". I bussarna står det "Ät inte glass"...Det fanns skyltar med förbud och uppmaningar vart man än vände sig.
I Thailand låter regeringen folk sköta sig själva på ett helt annat sätt. Man har mycket större individuell frihet här jämfört med Amerika.
Låter precis som en medlem i "Vägens Riddare", eller hur?

Miss Wendy Rices råd till utlänningar

Om du vill bo i Thailand eller om du är ute efter en Thailändsk fru: tro inte på dessa fantasifoster till kärleksbrev som din Thailändska flickvän skickar till dig. Försök istället hitta en tjej som:

1) inte ljuger
2) är utbildad
3) har en bakgrund som liknar din

Då hon är en av de få Thailändare som pratar flytande engelska driver Wendy en översättningsbyrå närhelst tid finnes. De flesta av hennes kunder är tjejer som jobbar i service sektorn. (Stationery and Stuff ligger bara några meter från Christin's, Patongs största Massage Institut). Tjejerna är alltid upptagna med att skriva kärleksbrev till sina pojkvänner ute i världen. Som man kan förstå så innehåller de flesta tre paragrafer: en om hur mycket de älskar och saknar den man de skriver till, en om den tråkiga situation de befinner sig i (de är sjuka, deras mamma är sjuk, någon i familjen har råkat ut för en motorcykelolycka) och sluligen en förfrågan om pengar.
-Alla dessa brev är fantasier från första till sista ordet, säger Miss Wendy. -Jag vet inte var tjejerna får det ifrån och varför de konstruerar dessa lögner. Jag hade en tjej som kom hit och ville att jag skulle skriva ett brev åt en av hennes pojkvänner. Det skulle stå att hon lämnat Phuket för att hälsa på sin mamma som var sjuk. Något senare kom hon hit igen. Hon ville be om pengar igen, denna gång på telefon. "Men du kan inte ringa honom" sade jag "du har redan skrivit till honom och berättat om din sjuka mor. Han tror att du besöker henne nu!"
"Oj, det glömde jag" svarade hon "men jag behöver verkligen pengarna. Kan du inte hitta på något? Ring upp honom och säg att jag ringde dig och bad dig kontakta honom?"
Och det här händer hela tiden. Jag tror faktiskt inte att ett enda av de brev jag översatte var sanningsenligt!