Laan Sukaproks gyllene timme
(Del 1)
©  -  Travelers' Net

- skrivet av Harry Fox
– översatt av Michael Björklund

En Plats Utan Namn

Om du har varit i Patong längre än de vanliga två eller tre veckorna så kanske du har upptäckt det här stället. Ett som är säkert är att alla expats känner till det.
Jag talar om det thailändska mathaket vid korsningen av Rath U Thit och Bangla, mittemot Hard Rock. Ställets största fördel är öppet tiderna. En enda gång har jag sett att det var stängt, på kungens sextioårsdag. Detta gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. Jag vet att kungen är som en gud för det thailändska folket men att stänga haket vid korsningen Rath U Thit och Bangla gör man inte i första taget.

Det roliga är att om haket har ett namn så har jag aldrig mött någon som vet vad det är. Man måste alltid säga att man ska till "det där stället som alltid är öppet" eller något liknande. Möjligen kan det vara så att det inte behöver ett namn då varenda thailändsk själ känner till det ändå. För thailändska smaklökar så finns det nämligen inget skönare käk söder om nordpolen.

Men å andra sidan, om man begrundar det faktum att thailändare alltid har många namn på ställen och personer som de gillar så blir det klurigt att lista ut varför ett sådant allerstädes närvarande landmärke inte har ett namn. Förmodligen så är detta ännu ett thailändskt mysterium.

Betraktandet av Vardagen

Den populäraste rätten på det namnlösa haket är Mee Jinn, Kinesiska nudlar. Denna rätt serveras med het sås och en tallrik tua and tua ngo, bönor och sojabönor. Själv äter jag aldrig på det här stället måste jag erkänna. Det är smutsigt. Kackerlackor, ödlor och skabbiga hundar jagar varandra under borden. Den enda toaletten är fruktansvärd även med thailändska mått mätt. För en västerlänning ser Mee Jinn mer ut som något som passerat någons kropp redan. Och stanken sen...
Min fru brukade kalla haket "Laan Sukaprok" (den Lortiga Affären) och det blev slutligen smeknamnet som vi började använda.
För min del kvittar de helt och hållet. Som jag sa tidigare så äter jag inte där. Jag beställer bara en Radler - en Bia Chang blandad med tonic – och använder mina ögon.

Jag använder dem inte för att titta på kackerlackorna. Jag ser inte de rostiga oljefaten eller de ruttnande soporna på gatan framför stället heller. Jag kan inte ens förnimma mig äggskalen som ligger på golvet. Istället njuter jag av att sitta och titta på showen som pågår mitt framför mina ögon.

Det finns givetvis ingen riktig show. Bara vardagsliv. 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Laan Sukaprok bjuder alltid sina besökare på en tvålopera om livet runt omkring. Det är som en konsert där tenoren byts ut varje timme

Inget Onödigt Tjafs

Under kvällen fylls borden så sakteliga med thailändare som vill kalasa på insaltad fisk, kycklinginälvor, flottigt gris skinn och alla de andra kulinariska höjdpunkterna som står till buds. Givetvis serveras det med ris och på plast eller plåt tallrikar. Efter nio börjar servitriserna röra på sig. Då är det slut på sötebrödsdagarna med långa tupplurar med huvudet på bordet. En bra sak med Laan Sukaprok är avsaknaden av bakgrundsmusik. Till skillnad från de flesta andra thailändska hak av den kalibern så slipper man anstränga sina öron med sångerskor (som sjunger hellre än bra) från Isaan eller dönande pop musik från det aktuella thailändska topplistorna. Istället hör man människor. Skrattande flickor, den spottfriska Phuketdialekten, några högljudda västerlänningar och Babylons språk. Pidgin Thai-Engelska är den gemensamma nämnaren. Som bakgrundsljud har man trafiken. Alla dessa taximotorcyklar och Honda Dream bågar och då och då en ung thailändsk man som susar förbi på en vespa där avgas systemet har altererats för att öka farten (och oljudet). Sen kommer tillkommer ljudet från köket. Livets konsert trappas upp efter midnatt. Barflickor kommer in för en tallrik mee jinn, några av snabbköps- och hotellflickorna kommer i sina uniformer. Stället börjar så sakteliga rocka loss.

Del 2