Har man sagt "A" får man säga "Go Go"
(del 2)

-en Harry Fox story
–översatt av Michael Björklund

"Nummer 69 utförde sina konster på scenen. Ett par stora svarta soldater jublade och kunde inte tro sina ögon."

Vingprydda änglar

Extasy har en sval luftkonditionering och ett kraftfullt högtalarsystem som varumärke. Vilket passade mig utmärkt då Uan och jag faktiskt kunde prata med varandra trots de feta högtalarna. En sak lärde jag mig om Extasy redan första gången jag var där för ungefär tio zillioner år sedan. De vrider upp basen men inte diskanten vilket gör musiken till en fysisk upplevelse istället för en källa till örvärk. Kanske borde de ändra sitt motto till:
"När du glider in på Extasy kommer dina öron att klara sig!"
-Du är en ängel, sa jag. Bibeln säger att änglar är budbärare. Det är därför de har vingar, stora vingar, förstår du. De flyger fram och tillbaka med meddelanden från gud till hans folk.
Uan såg förundrat på mig.
-Har de verkligen vingar…? Viskade hon.
-Ja, de har verkligen vingar. Och de skyddar dig med dessa vingar så att inget kan skada dig.
-Har thailändare också änglar?
-Nej, sade jag, thailändska flickor är änglar. Du är en ängel. Det är därför faranger kommer hit och spenderar sina pengar på dig – de vill bli kyssta av en ängel.
-Men jag har ju inga vingar! Påpekade Uan.
-Jo, det har du! Du kan bara inte se dem. Bara människor kan se en ängels vingar.
Uan skrattade och visade upp två perfekta tandrader.
-Du driver med mig!
Hon slog till mig på ryggen.
-Du driver med mig! Mai mee engell ging ging!
Hon hade fel. Det finns änglar. Och Uan var en av dem. För mig var hon det.

Jakobs stege

Jag hade ingen större lust att sitta på Extasy och prata om änglar hela kvällen. Jag hade helt andra saker i planerna. Jag hade sett Uan skaka loss på Cowboy a Go Go, ängel eller inte. Så jag tog hennes hand och drog med henne nerför det pulserande Soi Bangla. Ner till Soi Eric - helloh, where you goh!

På väg mot Flash a Go Go måste man passera tvåhundra vackra tjejer. De skriker, sträcker sig efter dig och tafsar på dig. En del av dem sitter bara och bygger slott av drömmar.

För att säga sanningen så är det ganska trevligt att ta sig igenom Soi Eric upp till Flash A Go Go. Ingen man kan säga att det inte känns bra att glida ner för en gata full av tjejer som skriker efter en. Inte sanningsenligt i alla fall. Normalt sett kan det vara lite komplicerat att hitta på ursäkter för att inte sitta ner med en tjej som smörjer en. Men Soi Eric är annorlunda. Man kan peka rakt fram och säga
-Flash A Go Go, så förstår de.
En annan bra sak är trappan som leder upp till Flash. Två personer kan knappt mötas där. Den är trång och brant och ser ut som något hämtat ur sextiotalets Brooklyn.
-Jakobs stege.
-Vad? sa Uan.
-Himlens trappa, sötnos. Där änglarna bor.

Klockan tickar på

På dörren sitter en skylt där man kan läsa: "No outside beers". Jag tog med mig min "utomhusöl" in en gång. Men det funkade inte.
En ljuvlig dam i underkläder öppnar dörren. Hennes välkomnande leende ser man endast om man tittar upp. Man står nämligen ett par trappsteg ner i den branta trappan.
Väl inne satte jag mig på min favoritstol längst in, där tjejernas "omklädningsrum" ligger. Det finns i och för sig inget omklädningsrum, bara ett litet hörn brevid högtalaren. Uan, ängeln, satte sig brevid mig och intog sin favoritställning: handen under hakan, ögonen vidöppna, stirrande på tjejerna.
Nu börjar det låta bra! Fox trivdes som fisken i vattnet. När man glider in på Flash vet man att man kommer att ha roligt. Jag beställde en Jack Daniels och en öl vid sidan om.
Nummer 69 utförde sina konster på scenen. Ett par stora svarta soldater jublade och kunde inte tro sina ögon.
-Gosse, hörde jag en av dem säga, om hon kan göra det där med en cigarett, vad skulle hon då kunna göra med min (censur)!
Har du märkt hur fort tiden går när man sitter och dricker Jack Daniels och öl på Flash A Go Go? Jag hade varit så absorberad, först av nummer 69 och hennes cigarett, sen av nummer 112 och hennes extremt små tangatrosor och slutligen av min gamla bekantskap Lek, som skrek mitt namn när hon fick syn på mig.
Hon hade kommit tillbaka efter att ha spenderat ett långt tag ute på vischan med sin mamma, sina systrar, bröder, morbröder, farbröder, mostrar, fastrar, fruar och vattenbufflar. Senare, när hon satt i mitt knä, märkte jag att ängeln Uan hade försvunnit. Men jag oroade mig inte. Det är det som är grejen med änglar. De kommer och går enligt sina egna lagar och förordningar. Kanske fanns det någon som behövde en ängel med perfekta tänder mer än jag. Jag hoppades bara att det inte var Steve.

© Harry Fox - Travelers' Net