Jag hittade vad jag sökte på Soi Sunset
© Nightlife -  Travelers' Net

Det började bli sent så alla började röra sig mot Soi Sunset. Jag följde med strömmen av svarthåriga tjejer i svarta klänningar via Bangla Road till Vienna Bar.

Utmattad efter den långa vandringen klättrade jag upp på en barstol med mina sista krafter och beställde en Jack Daniels och en öl på sidan om. Efter ett tag kände jag mig pigg och stark igen. I ögonvrån såg jag en fotbollsmatch på en monitor, när...

SMACK. Där stod hon! Kommer du ihåg Manfred Mann? Doo wah diddy diddy…? Gamla Manfred visste det inte då men det här var flickan han sjöng om. Vit top och en sweat- shirt runt midjan.

Hon visade mycket och hon hade en navel som ett fingeravtryck i mandelmassa. Hon bara stod där, förlorad i sin egen värld, och vaggade lite lätt i takt med musiken.

Jag tog en slurk av min whisky och började fundera ut en strategi för hur jag skulle kunna förflytta mig in i den brunbrända ängels värld. Jag kunde inte komma på något. Så jag gjorde det enkla. Jag gick över till henne, tog hennes hand och frågade:

Varför har du klockan på höger arm? För att jag bara kan se med mitt högra öga, svarade hon. Är inte det festligt, svarade jag, för jag kan bara se med mitt vänstra!

Så vi föll in i varandras armar och ljuvliga Dukdah - det var hennes namn - gav mig en ljuv kyss på munnen.

Hon berättade sin livshistoria. Född och uppvuxen i den fattiga provinsen Isaan, lämnade hon hemmet blott 18 år gammal för att pröva lyckan i det vackra Phuket. Hon hade arbetat som servitris på en Thailändsk restaurang där lönen bara var 3000 Baht per månad.

Hennes mamma hade blivit sjuk och hennes bror hade råkat ut för en motorcykelolycka i Chiang Mai så nu letade hon efter ett välav- lönat jobb eftersom hennes fattiga familj bara hade henne att lita på. Hennes vänner hade föreslagit att hon skulle försöka sig på jobbet som barflicka. Det här var hennes första dag i det bullriga, glada nattlivet i Patong. Jag kände äkta medkänsla för den lilla varelsen och erbjöd henne en öl.

Nej nej, sa hon - Jag dricker bara Black Label! Bra mot huvudvärk. Så vi delade på en flaska whisky och när flaskan var tom var jag ganska full. Ljuva Dukdah såg mig i ögonen. Är du redan full, frågade hon. Jag erkände. Det kanske är bäst att vi går! Har du min fru redan? Nej, svarade jag, jag har varken din fru eller en egen! Ok, Var är ditt hotell?

Vid det här laget började det bli svårare och svårare för mig att fokusera blicken. Jag antydde att jag var en rik oljeshejk som bodde på Royal Suite på Diamond Cliff. Vad som hände senare är höljt i dimma. Jag kommer ihåg att vi åkte tuktuk och vinden i mitt av fylla domnade ansikte. Jag kommer inte ihåg hur hon reagerade eller vad hon sa när vi kom fram till min enkla boning på Soi Nanai.

Jag är säker på att vi båda hade trevligt. Jag har ett vagt minne av att hon väckte mig - och att jag lika snabbt somnade igen på köksbordet - hörde jag henne fråga var sopkvasten var?

Jag hade inte kraft nog att fundera över det. Jag mumlade något ohörbart och föll genast i drucken sömn full av brunbrända sirener i rosa bikinis.

Nästa morgon vaknade jag i ett helt nytt hus. Tja, helt nytt var det ju förstås inte. Men ett rent hus. Verkligt rent. Helt fläckfritt faktiskt. Helt otroligt. Det hade inte sett ut så här sen jag flyttade in. Jag letade efter Dukdah, men hon var inte där. Hon hade skrivit med läppstift på min badrumsspegel. Det stod:

"Tack så mycket, tirak. Jag åker hem för att träffa mamma på sjukhuset. Kommer tillbaka till dig sen." Det finns mycket man kan säga om nattlivet i Patong. Javisst. Men den som säger att det är sjaskigt har inte träffat min Dukdah.