Jag vill ha en egen måne
(Del 2)

"Du kan inte äta pengar, avbröt. I alla fall inte utan att plocka ut pengarna på kirurgisk väg."

© Travelers' Net
Text av Joe Josef

In i Gudarnas boning

Det var en av dessa magiska nätter. Ibland är det så i Patong.  Av något okänt skäl har Patong dessa speciella kvällar. Inget är planerat, allting händer av en ren slump. Luften är fortfarande fräsch med en doft av jasmin. Alla är på bra humör, alla ler och det finns till och med en parkeringsplats på Soi Bangla.
Jui satt bakpå Intrudern som en ängel. Thailändska tjejer verkar vara helt synkroniserade med motorcyklar.
Långsamt och tungt tuffade vi in på 200 Phi Road. Det var en mörk natt och stjärnorna blinkade på det svarta himlavalvet. Svarta himlavalvet förresten, undantaget var givetvis den stora, feta fullmånen vars yta reflekterade solens ljus. Efter att vi passerat Simon-Cabaret kurvan släppte jag loss krafterna. Suzukins hesa muller förvandlades till ett högt vrål när jag vred runt gashandtaget och vi susade uppför berget. Vi åkte rakt in i månen kändes det som. Det var som taget ur en roman Jules Verne.
Jag är helt säker på att Jui också kände det, även om det bara varade ett par minuter. En känsla av att lyfta och bäras fram av Suzukichoppern. Genom mörka och okända områden rakt in i gudarnas boning.
Det var nätt och jämnt att jag han släppa på gasen och bromsa in. Där, på toppen av berget, finns Safari, ett levande, brinnande och pulserande ställe. En ovanlig blandning. Lite "Mad Max", mycket "Swinging Safari" och en gnutta Gotisk Rock. Safari har verkligen en egen stil. När jag parkerat bågen och promenerade upp till ingången kände jag mig lite som Indiana Jones. Jag saknade bara hatten och piskan.
Jui klämde min hand och sade:
-Det här är inte månen. Det här är Safari!
-Ja, jag vet, sade jag, vi drar till månen nästa gång, ok?
-Det gör inget, log hon, jag visste hela tiden att du bara skojade. Men det gör inget. Vill du dansa med mig?
Om jag ville! Jui lät mig dra hennes sköra kropp tätt intill min och från det här ögonblicket, när vi två blivit ett, ändrades musiken. Borta var de tunga trummorna och de dunkande technorytmerna. Jui och jag flöt runt på cello och violinläten framförda av Vanessa Mae och Sofie Mutter.

Kan inte äta kärlek

Inget varar för evigt. Inte ens Askungen kunde hålla magin levande efter midnatt. Efter att ha flutit runt bland strängar och stråkar blev jag lite törstig. Jag visste att Jui ville ha Singhaöl och jag bestämde mig för att ta en likadan. Vid baren träffade jag någon som jag inte sett på år och dar.
-Shanoo!
-Harry!
Det var en stor överraskning! Sist jag såg Shanoo var på ett tak i Hanoi, krampaktigt hållande sitt maskingevär, bara några sekunder innan huset rasade ihop. Vi var under stark granateld från kommunisterna och situationen kan närmast beskrivas som anarki. När taket slutligen rasade in förlorade jag medvetandet. Senare vaknade jag mitt i ett risfält med en ung kvinna lutad över mig. Men det är en helt annan historia. Jag hade hur som helst aldrigt kunnat föreställa mig att jag skulle träffa på Shanoo igen.
-Shanoo, sade jag, hur tog du dig ur den knipan?
Han flinade och sade:
-Finns inte så mycket att berätta. Jag hade tur som inte bröt något i fallet så jag bestämde mig för att ligga lågt ett tag...
Det visade sig att Shanoo arbetade som läkare på Phuket. Så vi satt där och snackade skit ett tag tills någon drog mig i armen.
-Jisses, utbrast jag, jag glömde bort Jui!
Jag presenterade henne för Shanoo och han sade:
-Känner inte jag igen dig?
Han kliade sig i huvudet.
-Jaja, sade han till slut, det var du som hade en massa pengar i magen!
Jui rodnade och nickade.
-Berätta allt, bad jag.
-Nej, sade Jui, jag var arg på min pojkvän så jag åt upp alla hans pengar...
-Du kan äta pengar, avbröt Shanoo.
-Kan jag visst!
-Inte utan att få det fixat på kirurgisk väg.
-Nejnej, insisterade Jui, kan äta pengar! Kan inte äta kärlek!

Och en till!

Jag vet inte hur det är med dig men jag träffar mycket sällan polare som återuppstått från de döda. Så jag erbjöd Shanoo att hänga med till något ställe där vi skulle kunna prata ostört. Det visade sig dock att han hellre ville han hellre rocka loss. För gamla tiders skull föreslog jag Rio Bravo.
Väl där så märkte vi att de körde hårt med Creedence Clearwater vilket passade oss utmärkt. Det var den här musiken vi lyssnade på för att få igång adrenalinet när vi var unga och gjorde det som unga män gör.
-Dricker du fortfarande Jack Daniels? frågade Shanoo. Jag erkände att så var fallet. Vi beställde in en flaska och när den var slut beställde vi in en till. Och en till. Soi Bangla hade en av sina speciella kvällar - med en fräsch doft av jasmin och leenden och till och med lediga parkeringsplatser. Vi hade kalas. Hela stället sjöng med i "Bad Moon Rising". Vid ett tillfälle diskuterade vi vem av oss som kunde göra flest armhävningar och jag kan fortfarande minnas Shanoo på golvet med två tjejer på ryggen i full färd med att bevisa sin styrka
Plötsligt var det varken Rio Bravo eller Creedence. Månen var borta och de första solstrålarna syntes på horisonten. Mina ögon smärtade och jag klämde ihop dem igen.
Några timmar senare vaknade jag igen och bestämde mig för att stiga upp. Jag behövde nämligen gå på toaletten. Till min förvåning så hittade jag sex personer jag inte kände igen i lägenheten. Shanoo var där liksom Jui. Resten var tjejer varav några verkade vara katoyer. Man får förmoda att det var en hyfsad fest...
När jag kom tillbaka från badrummet såg jag att Shanoo också hade vaknat.
-Ojojoj, sade han, du fick verkligen mitt huvud att snurra med den där whiskyn!
Han tittade på Jui som snarkade ljudligt.
-Hon påminner om någon, hmm...
Han kliade sig i huvudet igen.
-Jag tror hon hette Trong eller Trink...
-Trang, sade jag.
-Just det, sade Shanoo, hon kunde också göra saker med sin kropp.
Han böjde sig framåt och placerade en kyss på Juis näsa. Jui kramade honom och höll honom nära.
-Teerak! Hörde jag henne viska.
Nåja. Jag hade fortfarande choppern utanför. Den kan vara bra att ha ifall någon vill hänga med till månen...